Gösta Hallström.
Talet hölls av Gösta Hallström, som i sitt tal spelade flera personer: Sig själv, Uno-en förstagradare, Olof Kexel, skribent och grundare av PB, Bellmans mamma Catarina Hermonia Bellman samt CM Bellman och det hela handlade om “Vem är Barbara?”. Det här är en förkortning av talet.
Med en tidsmaskin och med hjälp av förstagradaren Uno kunde talaren ställa frågan direkt till Olof Kexel, som var vän med Bellman:
– Jag undrar vilken Barbara det är som vi i PB hedrar på festen i december? Har Bellman en moster som heter så?
– Det har han sagt till mig. Men tror du inte honom, så gå och fråga hans mamma.
Uno går dit och knackar på och frågar Bellmans mor:
– Jag vet att er son har berättat för sina vänner om sin moster Barbara. Har ni en sån syster?
– Nog har jag systrar, men ingen som heter Barbara. Som han ljuger och hittar på Carl Mikael! Han påstår ju att han komponerat Gubben Noack också, men den melodin är ju gammal. Den sjöng jag för honom när han var liten. Fast de tokiga orden, det är min själ Carl Michael, som hittat på själv. Gud hjälpe mig! Och en Barbara fanns det en gång, men hon var hans farfars mor. Och jag tror väl inte att Carl Michael hann träffa henne. Har herrn frågat honan själv?
– Nej han var inte anträffbar.
– Typiskt honom. Han sover förstås, eller sitter på nån krog. Han är en olycka, fast rar på sitt sätt, pojken.
Efter detta besöker förstagradaren Uno på nytt Carl Michaels arbetsplats Nummerlotteriet, där han till slut träffar honom. Och frågar om det är hov-sekreterare Bellman.
– Herr Bellman var ju med och gjorde tradition i PB att ha ordensfest på Barbara-dagen i december.
– Javisst, Sankta Barbara skyddar mot blixtnedslag och kopparslagare. Lysande, inte sant?
– Men är det henne ni hedrar? Olof Kexel sa att det var din moster Barbara.
– Haha.Olle hörde fel och missförstod. Han är lomhörd den stackarn. Men jag tyckte det blev så bra så jag lät honom tro det. Då kunde vi fabulera om vår moster som det passade. Par Bricole, liksom.
– Vad var det han missförstod?
– Jo jag berättade, att jag varit hos moster. Fast hon heter inte Barbara. Vi satt länge och pratade, så jag blev torr i halsen. När jag sen mötte Olle så sa jag Nu måste vi hitta en bar, bara. Och på den vägen är det…
Talaren avslutar därefter med följande:
– Bröder detta visar bara tydligare det vi känt, anat och tror oss veta: Barbara är inte en person, som man kan leta upp. Hennes anda finns hos oss ändå. Inom var och en av oss bröder i Par Bricole. Kanske som en kvinnlig sida inom oss. kanske som det goda som finns i varje människa. kanske är det hon som bejakar vår vänskap, vår munterhet, vår förtrolighet. Vi ser något lysa när vi träffas, vi känner en stämning som vi vill bära med oss även när vi möter den Kalmuckiska världen. Som en hemlighet, som en tröst, som en styrka. Vi går inte ensamma. Vi går tillsammans. Du och jag, Barbara.