Malmö Par Bricoles Arkivarie och Historiker Lennart Fahlback fortsätter nu serien med “Historiska nedslag”, som vi inledde i våras. Denna gånge handlar det om Adolf Fredrik Barnekow, den skånska ädlingen som var medlem nummer ett i Par Bricoles första matrikel.

Utdrag ur Par Bricoles första matrikel med Adolf Fredrik Barnekow, som första namn.

 

I Par Bricoles första matrikel upprättad av Olof Kexel på hösten år 1779 gavs medlemsnummer ett åt baron Adolf  Fredrik Barnekow. Vem var denne broder Barnekow och varför fick han nummer ett i denna första bricolistiska matrikel?

Dessa frågor ska jag här försöka kasta ljus över.

Till min hjälp har jag tagit ett antal böcker och skrifter.

•   Boken Par Bricoles Gustavianska period, utgiven 1903 och sammanställd av August Kinberg.
•   Boken ”Märkvärdigheter rörande den skånska adeln” skriven av J C Barfod, utgiven 1925.
•   Åminnelsetal över friherren Adolf Fredrik Barnekow, hållet av J G Oxenstierna i Frimurarlogen
•   efter hans död år 1788.
•   Svenska Teatern under Gustavianska Tidevarvet av Nils Personne, utgiven 1913.
•   Boken Skånska Herrgårdar efter Roskildefreden, en doktorsavhandling av H H von Schwerin,
•   utgiven 1932.
• Dessutom har jag tillsammans med stormästaren företagit efterforskningar i Par Bricoles arkiv förvarat i Stadsarkivet på Kungsholmen i Stockholm.

Föddes på Lövestad

Adolf Fredrik Barnekow var skåning. Han föddes 8 april 1744 på Lövestad i Skåne som yngste son till generalen baronen Christian Barnekow och hans maka Eva Charlotta Stenbock. Jodå, hon var dotter till Magnus Stenbock, mannen som ledde de svenska styrkorna i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 och som definitivt räddade Skåne till Sverige.

Han fick sitt namn – Adolf Fredrik – efter den dåvarande kronprinsen, sedermera konungen Adolf Fredrik, vilken också vid ett besök i Kristianstad frambar honom till dopet.

Studerade Byggnadskonst och tecknande

Han studerade i Lund och Uppsala. Han kom framförallt att studera byggnadskonsten och tecknandet. Säkerligen beroende på att han hade både intresse och begåvning för dessa ämnen – något som tydligt framgår av alla de teckningar, ritningar och skisser han lämnat efter sig och som också syns i de, tyvärr inte så många, skapelser som fortfarande finns kvar. Det är ju så att de flesta trädgårdar och slottsparker inte förblir oförändrade i över 200 år – hur vackra de än är.

Oxenstierna spekulerar i sitt åminnelsetal om kanske ytterligare ett motiv: Huru smickrande för den bräckliga människan, att vid sin egen förstöring, lemna sin hågkomst åt uppförda byggnader som höja hennes namn ur glömskans djup, under det att nya slägter följa hvarandra  och försvinna i stoftet, vid foten av deras grundvalar” . Så är det kanske – stora män har i alla år strävat efter att bygga monument över sig själva?

Köpte gods 17 år gammal

När fadern dött år 1762 tog Adolf Fredrik chansen att tillämpa sina vunna kunskaper i tecknande och byggande. Han köpte, endast 17 år gammal,  godset Björnstorp av baronen Gyllenkrook. Köpet finansierades delvis av arvet efter fadern och dessutom på modernt sätt med banklån. Barfot konstaterar ”Här fanns en vacker huvudbyggnad av sten, vilken han med bästa smak lät pryda och inreda. Tvenne vackra paviljonger uppfördes och en stor trädgård anlades med terrasser utför den höjd, varpå gården är belägen. Förträfliga karpdammar, som tillförne funnos vid stället, blevo ansenligt förökade och gåvo ymnigt fiske. Farten till gården blev lättad medelst anläggningen av en ganska vacker väg.”

Umgicks i “de rätta kretsarna”

Under dessa år tillbringade han somrarna i Skåne och delar av vintrarna i Stockholm, ett mönster som fortfarande är bekant. Han umgicks i Stockholm säkerligen i ”de rätta kretsarna” och 1764 utnämndes han till Hofjunkare.

Levde på stor fot

Han levde i alla avseenden på stor fot. När greve Adam Horn for till Danmark för att hämta svenske kronprinsens brud, d v s Gustaf IIIs brud Sofia Magdalena av Danmark, åtföljde baron Barnekow ambassaden med ett följe, som passade en minister enligt ett samtida vittne.

Man kan anta att det bakom denna resa – att vara bland de första att möta den blivande konungens gemål – också fanns viss beräkning. Eller som det står i Oxenstjernas tal: ”Längtan att se ett nästgränsande rike, och ännu mera den, att först hylla den Prinsessa Sverige skulle vörda för sin Drottning, förmådde honom att som Kavaljer vilja medfölja den ambassad till Köpenhamn som förrättades av Riks-Rådet greve Adam Horn. Denna resa utgjorde ett kärt ämne för hans minne. Han fägnades av att hafva varit en af dem som till Sverige ledsagat en älskad Drottning och sedan hon vunnit alla sina undersåtars hjertan, gladdes han, att han bland Svenskars allmänna offer ha framburit de första”

Utbyggnaden av Björnstorp och att han i övrigt, som Barfod skriver ”var böjd för ett praktfullt och komfortabelt levnadssätt” satte, som antytts, sina spår i ekonomin.

Han försökte nog spara, därom vittnar 1767 års kyrkostrid i Gödelöv. Efter de omfattande renoverings- och byggnadsarbetena på Björnstorp var han tvungen att minska godsets utgifter. Han beslöt att lägga ned och riva Gödelövs kyrka och beordrade församlingen att gå till Genarp i stället. Detta möttes av högljudda protester från byborna och när arbetare kom för att påbörja rivningen tvingades de bort av uppretade Gödelövsbor med liar och stenkastning.

Barfot konstaterade torrt att utbyggnaderna och försköningen av Björnstorp ”fordrade stora omkostnader, och då gårdens avkastning, som ej är särdeles stor, ej var tillräcklig för denna lysande hushållning, spådde man illa om hela härligheten. Baron Barnekow, som blivit benådad med hovjunkaretitel, tycktes förblindad av samma tanke som gjort mången arvinges fall, nämligen att en så lättåtkommen förmögenhet var outöslig.”

Tvingades sälja godset med förlust

1766 tvingades han sälja tillbaka Björnstorp till baron Gyllenkrook med en förlust på 40 000 daler.

Efter denna för moderna människor inte helt obekanta utveckling kom han i svåra omständigheter. Han togs om hand av sina syskon, vilka underhöll honom och hans dräng.

Försökte gifta sig rikt

Vad gör en man av god börd och uppenbarligen med goda seder och manér som mer eller mindre gått i konkurs. Jo, han försöker gifta sig rikt! Barfot skriver ”Han vände sig med sin kärlek till fältmarskalken Hamiltons äldsta dotter, Florentina Henrietta, vilken med sin ålders oskuld förenade det bästa hjärta och lyste av en verklig fägring. Han, ung och älskvärd, vann hennes tycke, men faderns tillstånd stod ej att vinna. Denne herre, stor hushållare, hade i den vägen mycket att påminna mot friaren samt yttrade sig med de ord, som äro den giriges vanliga text, all, ”då han var god och hon var god, bleve där bara armod av”.

Adolf Fredrik Barnekow kom att förbli ogift och barnlös.

Skånska adelns arkitekt

Släkten Barnekow var stor och ingift i många av de skånska adelsläkterna. Baron Barnekow kom mer eller mindre att utvecklas till familjens och den skånska adelns arkitekt. Den mesta tiden tillbringade han på Skabersjö, där hans syster Ulrika Christina Thott, gift med greven Tage Thott. Familjen Thott är förresten fortfarande herrar av Skabersjö. Här utformade han inte bara trädgården utan inredde också stora delar av slottet av vilka särskilt salongen blivit berömd.

De följande åren kom han som tidigare att omväxlande bo i Skåne hos släkten och i Stockholm. På modern svenska skulle man kunna säga att han hade ett stort nätverk som han också utnyttjade. Uppenbarligen var han också en väl sedd gäst.

Under sina resor runt 1768-69 runt i Skåne upprättade Barnekow en resedagbok som innehåller en mängd skisser och enklare ritningar över såväl trädgårdar som byggnader. Han fick ett stort inflytande över många byggnadsprojekt i Skåne – han kom att påverka utformningen av framförallt trädgårdar till många slott och herresäten. Bland dessa kan nämnas Christinehof, Häckeberga, Örtofta, Hviderup, Övedskloster och Maltesholm.

År 1770-72 företog Barnekow tillsammans med baronen Emmanuel De Geer en längre utländsk studieresa. Resan påbörjades i Berlin dit han kom genom Danmark och Hamburg. Efter att också studerat Potsdam gick resan vidare till Dresden, genom Böhmen till Wien, där han bl a fick tillfälle att se de två stora regenterna, Kungen av Preussen och den österrikiske kejsaren träffas. Han for vidare genom Tyskland, med besök bl a i München och hamnade han, som den konstnärssjäl han också var i Paris, där han tillbringade en vinter.

Studerade engelsk trädgårdskonst i England

Han for också vidare till England där han studerade den engelska trädgårdskonsten. Oxenstierna skriver ”När tecknaren beundrar de präktiga trädgårdar, de vidsträckta parker, der jorden, lemnad åt sin frikostighet, tål konstens städning, men ej dess förtryck, igenkenner den vise, i sjelva prydnaden av Engländarens boningar, samma anda som i skiftningen af hans lagar.”

Besöket i England satte sina spår inte bara i Skånska slottsträdgårdar utan också i Stockholms närhet. Kung Gustaf III fick på slottet Ekolsund möjlighet att omsätta sitt stora intresse för landskapsarkitektur och det är belagt att Adolf Fredrik Barnekow inspirerade Gustav III till att införa den nya, engelska stilen på Ekolsund.”

Kammarherre hos hertiginna

1774 förbättrades situationen för Barnekow. Han utnämndes till kammarherre hos hertiginna av Södermanland, Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp.  En samtida hävdatecknare konstaterar att ”Härför hade han att tacka grevinnan Höpkens rekommendation, som den tiden var mycket vän med hans syster, friherrinnan Thott.” Nätverket fungerade!

”En kammarherre på 1700-talet var en högre hoftjänare, som erhållit hederstjänsten att uppvakta en furstlig person, i första hand mottaga hans befallningar, vara i hans följe på resor och utfärder. Kammarherre är i rang likställd med överste. Tjänstgörande kammarherrar uppbära lön.” Ur Nordisk familjebok 1910.

För Barnekow var det säkert en statushöjning och sannolikt också av viss ekonomisk betydelser.

Man ska komma ihåg att hertigen av Södermanland var Karl, som sedermera blev kung Karl XIII. Hertigen av Södermanland var kanske den mest betydelsefulla frimuraren under andra halvan av sjuttonhundratalet.

Att Adolf Fredrik därmed också blev frimurare framstår som självklart.

Genom sin tjänst som kammarherre kom han att få mindre tid över till sådant han tidigare i så stor utsträckning ägnat sig åt, att vara släktens och även andras arkitekt.

Blev chef för Operan och Kungl. Majestäts spektakler

År 1776 fick Barnekow ytterligare en beställning – han blev chef för Operan.  Eller som det hette på den tiden Kungliga Teatern eller Kungl. Majestäts spektakler.

År 1777 invaldes han i den av Gustaf III instiftade Musikaliska Akademien som nr 74.  Han var Akademien preses 1777-1781.

Hans insatser som teaterchef har fått blandade recensioner.

I boken Svenska Teatern under Gustavianska Tidevarvet av Nils Personne kommenteras  Barnekows insatser. Inledningsvis konstaterar Personne: ”Hade Ehrensvärd av den kritiske Fersen fått ett ganska klent vitsord, borde hans 1776 utnämnde efterträdare, friherre Adolf Fredrik Barnekow, förtjänat ett ännu sämre. Barnekow var säkerligen en fint bildad och för sitt värv intresserad man men hans förmåga tycks dock ej ha motsvarat viljan.”

I april 1779 gör en kritiker Gjörwell följande beskrivning av tillståndet: ”Eljest är hela operaverket i aftagande. Fru Olin förlorar aldrig sin konst, men väl gracerna i sin sång. Stenborg höres rättnu ej mera. Fru Augusti sjunger täckt, men spelar matt. Den lilla tyskan

Sjunger svagt, bär sig enfaldigt åt. M:lle Baptiste och Karsten är väl vår ressource, men de kunna omöjligen fylla hela spelet. Körerna skrala illa, och figuranterna äro tungbenta”.

Klimatet i kulturdebatten var inte särskilt annorlunda då än nu som synes.

Efter att ha fått utstå mycken kritik begärde Barnekow i februari 1780 sitt avsked och får då av kungen till svar ”Gärna, min baron, men ni är så god och blir kvar, till dess jag får en annan direktör”.

En greve Ehrensvärd skrev i sin dagbok ”Den 12 juni skötte Barnekow vid uppförandet av ”Iphigenie”, utan att veta om det sin direktörssyssla för sista gången. Just som han skulle lämna scenen, skedde dekorationsförändringen till sista akten. Direktören fastnade i en kuliss och stupade kullerbytta öfver Agamannons skepp. ”På det sättet”, säger Ehrensvärd, ”lärer ingen direktör af spektaklerna kommit ifrån dem, och denna händelse innebär historien över hela dess förvaltning.”

I Oxenstiernas Åminnelse-Tal tecknas en delvis annan bild av tiden som operachef . ”Aldrig hade smaken och vitterheten hyllat en värdigare Öfverherre, och aldrig konsterna undergifvit sig en upplystare styresman. Oxenstierna skriver dock ”….han lemnade likväl denna befattning, dels tröttad av de besvär den medförde, dels genom en aftagange helsa skild från lynnet av de lekande ämnen han förestod”.

Teaterdirektör 32 år gammal

Men man ska dock komma ihåg att Barnekow, när han tillträdde som teaterdirektör, var 32 år gammal och att det säkerligen inte var lätt att utan erfarenhet av teaterverksamhet bli chef för en institution som operan.

Uppenbarligen var hans hälsa inte den bästa. Han vistades längre tider utanför Stockholm. Han åtnjöt dock fortfarande konungens gunst och blev vid särskilda tillfällen förordnad till Ledamot av Öfvre Borgrätten.

Riddare av Nordstjerne-Orden

Han blev också förordnad till ledamot av General Tull-Direktionen. Vid Hertigens av Smålands födelse blev han också utnämnd till riddare av Nordstjerne-Orden.

Han njöt ett gott liv men en skugga var ständigt de dåliga finanserna. År 1787 begav han sig på sin årliga sommarresa till Skåne. Han besökte sin sjuka systerdotter i Pilshult och blev där smittad av den halssjukdom som några dagar senare skulle ta hans liv. Han dog på Vittskövle den 4 september 1787, endast 43 år gammal.

Adolf Fredrik Barnekow, Gouvernör och Riddare, nummer ett i Par Bricols matrikel med intagningsdatum 10 november 1779. Hur kom det sig då att han fick nummer ett. I det bricolistiska arkivet finns inte mycket om Barnekows deltagande i sammanträden eller gradgivningar. Han var, så vitt kan utläsas av protokoll och anteckningar från de tidigaste åren, ingen flitig bricolist.

Avböjde bli Generalordförande

Men Barnekow var en man med kvalifikationer. Kexel anhöll att han måtte låta kalla sig till Par Bricoles Generalordförande men Barnekow avböjde på grund av tilltagande sjuklighet och bekymmer.

I sitt parentationstal våren 1788 framhöll Kexel att ingen kunde likna denne ädling i ”Munterhet och Artiga Påfund” samt att P B i honom förlorat en af sina grundläggare”.

Men, ÖfverCommendeurs och De Högre Graders Matrickel uti Sällskapet Par Bricol upprättades som sagt av Olof Kexel, som, förutom drivande kraft vid bildandet av vårt sällskap också var sekreterare vid direktionen för kunglig maj:ts spektakler.

En inte alltför vågad gissning är att den gode Olof Kexel insåg det kloka i att ge nummer ett till sin chef – särskilt som denne inte bara var en man som ingen kunde likna i Munterhet och Artiga påfund utan som också bevisligen hade mycket goda kontakter såväl med hovet som i andra inflytelserika kretsar.

Så kan vi då avslutningsvis konstatera att bricolisten med nr 1 i vårt sällskaps första matrikel, den skånske ädlingen Adolf Fredrik Barnekow, var en värdig bricolist.  Kanske levde han inte till alla delar upp till vår devis Ordning Munterhet Styrka och Förtrolighet men han besatt ett stort mått av Munterhet och Förtrolighet och var uppenbarligen på många områden och av många en mycket uppskattad broder som säkert bidrog till att Par Bricole i många kretsar fick ett gott namn.

 

/Lennart Fahlback,
RSK,
LedBA,
OA-ie,
OHist