Skåningen är inte som andra. Framförallt är han vacker. Han har inte Stockholmarens lömska blick, inte heller Göteborgarens hysteriska talesätt eller Smålänningens hasande g.ång. Inte Sörmlänningens låga fotvalv eller Medelpadingens kutryggiga dolskhet.
Nej , skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggad reslig. Ändå- allra vackrast är han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.
Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax att finna tröst i hans kloka lösningar på världsaltets dilemma
-Jaja. ska du höra honom säga, de bler nock bra med de. Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid kommer säkert också råd. Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen både lärt sig ingripa i skeenden och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang